Morgonstund.

Fortfarande med drömmar i håret och tomtebajs i ögonen sitter jag i köket medan mormor bakar kanelbullar. Vilket precisionsarbete! Av vad jag har förstått så finns där vissa kritiska moment som endast någon med ett helt liv av bullbakande bakom sig verkligen kan komma tillrätta med, som till exempel; exakt hur mycket smör och kanel som ska i för att bullarna ska bil bulliga nog, eller tricket för att undvika den mjöliga bismaken. Men det svåraste är att känna igen den brunbrända nyansen på de smaskiga guldklimparna innan de ska ut ur ungen, något som nästan kräver en längre tids erfarenhet av färgstudier!

Just nu.

Bara tre dagar kvar, sedan bär det av till barndomsbyn. I vanliga fall hade jag varit överlycklig över att få träffa alla, särskilt i augusti månad när majsen har mognat och luften smakar sött. Men för tillfället har jag svårt för att focusera. Helgen känns nu i efterhand mer som en dröm som jag minns i detalj; en vitkalkad sommarstuga med havsutsikt, omgiven av hallon - och nyponbuskar och skrattet av lyckliga människor, en bullmamma, en tummenmittihandenpappa och deras tre barn som äter saftiga smörgåsar och pratar om förr i tiden. Precis som en dröm! Sedan tillbaka till verkligheten, till svärmor och svärfar, planerna och hindren, tjafset och kärleken.

Deja Vu, just nu.

I övrigt är det mycket Jesus, en massa badkarsbadande och lockar i håret. Rade Serbedzija är en språkgud men Robert Heinlein är också förvånadsvärd begåvad. Min man är och förblir etta på allt-och-alla listan, men där är också vänner som bra.

Nya fina bloggen!

Att blogga än nog som att hoppa från höga höjder. Ju mer man tittar på sin nya fina blogg desto svårare blir det att faktiskt blogga. Ungefär som när man köper ett nytt, fint block och får skrivkramp eftersom man v.e.t. att ett sådant fint block får bara lov att innehålla litterära mästerverk. Då brukar jag rita en streckgubbe på förstasidan istället, för att ha det gjort. Ungefär som nu, fast inte riktigt.