Teosoferna

Visst är det fint med människor som söker bevis för sina spekulationer och hittar dem. Folk som har noga uträknade kalkyler och mått och det ena och det andra och som håller sig till statistiken för statistiken är minsann obestridlig. Det är de som har en säker stämma och stadig blick för att de vet.

Sen finns det de som tror och ett par av dem har jag haft nöjet att få träffa på sista tiden. De är teosoferna, reinkarnerade sökare och blivande planetandar. De tror så mycket att de vet att de tror att de vet. Visst är det fantastiskt med människor som har alla bevis emot sig och inte bryr sig. De går på känslan för det enda de vet är att tron är det enda som räknas. Det är de som har mild stämma och en ödmjuk blick.

Och visst skulle man kunna ifrågasätta och veta att det de tror är rätt eller fel, men vore det inte lika poänglöst som att acceptera och anamma allting som sas utan att tro? Varför engagera sig i diverse trossamfund? För att det är r.o.l.i.g.t. och inte minst självförverkligande - liksom träning eller fågelskådning kanske?