Kungen och hans fyra fruar

Det var en gång en kung som hade fyra fruar. Den första av dem tog han väl hand om och ägnade henne mycket uppmärksamhet. Den andra av dem var honom kär eftersom hon var vacker och lydig och han visade gärna upp henne för hela sitt kungarike. Den tredje av dem var den som kungen vände sig till för att fråga om råd och hon var alltid hjälpsam när faran hotade kungen och hans rike. Den fjärde och sista hustrun var också den som kungen alltid ignorerade fastän hon älskade honom högt.
När kungen en dag kände på sig att han skulle dö mycket snart blev han rädd för att dö alldeles ensam och frågade därför sin första fru om hon ville följa med honom in i livet efter detta. Den första frun svarade att hon var tvungen att stanna kvar. När kungen senare frågade sin andra fru om inte hon ville dö med honom, svarade hon att hon inte ville det och att hon skulle gifta om sig med en annan man när kungen dog. Till slut frågade kungen sin tredje fru om följe men hon svarade att hon endast kunde följa med honom till gravplatsen och att hon därefter var tvungen att lämna honom. Kungen blev då hemskt förtvivlad och uppgiven och när han satt och sörjde över livet han hade levt hörde han plötsligt sin fjärde fru säga att hon gärna följer med honom eftersom hon älskar honom så högt. Kungen blev då både glad och ledsen; glad eftersom han inte blev lämnad ensam men också ledsen eftersom han hade ignorerat sin fjärde hustru tidigare.

Så lyder alltså berättelsen om Gud och hans kärlek för människan. Vår kropp, våra ägodelar och våra vänner är hus vi bygger på bron mellan födelsen och döden. Krishnamedvetna frågar sig då hur detta skulle vara hållbart och väljer att uppmärksamma den Gud och den enda kraften kapabel till att följa en hela vägen över bron och på andra sidan.

Ja, jag antar att vår värld bygger på hypoteser som den troende väljer att skaffa bevis för på ett eller annat sätt. Sanna slutsatser är dock sällsynta och just för tillfället har jag inte en enda.

2006

... och såhär jag mått idag.

Snöigt men fint

Allt har snöat igen. De varnar för oväder och trafikspärr, halka och monstruösa istappar och snön den bara faller. Och vi med den men då landar vi åtminstone mjukt och blir till änglar i någon cohenlåt och skrattar och sjunger "everyone is Jesus everyone"...

När jag var nyinflyttad i Sverige gick jag i förberedelseklass i norra Sverige där snön kunde bli många meter hög. Första gången det snöade trodde mina vänner från Afrika och från tropiska länder att marken blev täckt med socker så de sprang ut barfota och helt begeistrade för att bevittna undret. Said från Somalia hade ett leende vitt som snön som fastnade på hans läppar i flera dagar därefter.

Martin är hemma och det är lycka! Lycka är även när man i slutet av månaden åker till mataffären för att handla godsaker och förnya matförrådet så att man kan stanna inomhus i en helt månad, äta och dricka gott och drömma om vad som kan finnas under den vita snömanteln.

Hare Hare

Och äventyret fortsätter! Idag hade vi vårt första möte med Hare Krishna medlemmar, Kapten och jag. Vi pratade, sjöng och åt kaka. Det var massa mys!

Hare Krishna Hare Krishna Krishna Krishna Hare Hare
Hare Rama Hare Rama Rama Rama Hare Hare

Sjung och var glad!

Teosoferna

Visst är det fint med människor som söker bevis för sina spekulationer och hittar dem. Folk som har noga uträknade kalkyler och mått och det ena och det andra och som håller sig till statistiken för statistiken är minsann obestridlig. Det är de som har en säker stämma och stadig blick för att de vet.

Sen finns det de som tror och ett par av dem har jag haft nöjet att få träffa på sista tiden. De är teosoferna, reinkarnerade sökare och blivande planetandar. De tror så mycket att de vet att de tror att de vet. Visst är det fantastiskt med människor som har alla bevis emot sig och inte bryr sig. De går på känslan för det enda de vet är att tron är det enda som räknas. Det är de som har mild stämma och en ödmjuk blick.

Och visst skulle man kunna ifrågasätta och veta att det de tror är rätt eller fel, men vore det inte lika poänglöst som att acceptera och anamma allting som sas utan att tro? Varför engagera sig i diverse trossamfund? För att det är r.o.l.i.g.t. och inte minst självförverkligande - liksom träning eller fågelskådning kanske?

Den fina och fredagen.

Efter världens längstaste tid ifrån Elin, min kära solidaritetskamrat och neuroskompanjon kom äntligen fredagen och tid för Elins och Albens besök i vår fina nya lya. Och mysigt var det, men jag var så trött och min man var trött och morgondagens politiker och storföretagare skrämde vettet ur mig och jag har ju en omotiverad känsla av stark oro inför nattklubbar och glitter och parfymlukt och balkanianmusikern hade fått sparken så inget turbofolk blev det heller! Jaja, better luck next time! En dag när vi är rika änkor skall vi bo grannar, Elinen och jag!

Sakernas tillstånd.

Vi bor alltså numera vid sidan av en trafikerad korsning, mittemot ett flerfamiljehus, bland ett dussintal pizzerior och ovanför falafel nr. 1! Vi har tre valv, ett vitt sovrum, ett rött vardagsrum och ett mycket stökigt kök. Allting är lite långt bort från allting annat jag känner till och har lärt mig att tycka om men sånt är livet! Och livet i Malmö är oberäkneligt och hemskt spännande. Den ene lär ut arabiska, den andre berättar gamla skeppshistorier, den tredje lånar ut sin gitarr och allt som allt är man aldrig ensam trots avståndet och saknaden.

I Malmö är fler saker onekligen klart bättre än någon annanstans i Sverige. Cirka en tredjedel av innevånarna har ett utländskt bakgrund! Kanske just som ett resultat av detta så är där folk ute på gatorna alla dagar och i alla tider, det är lätt att få kontakt med människor och det kryllar av spännande billighetsaffärer. Till jul önskar jag mig en blinkande tavla av den sista nattvarden, så det så!

Förutom att packa upp saker, städa, handla och lära känna Malmö så har vi även haft besök av Jason. Fyra dagar försvann på ett kort ögonblick men vi hann kalasa en aning, samtala samt fira samhain. Mycket trevligt!

NU däremot är det dags att ägna skolan lite av uppmärksamheten!